MARLEY AND ME = gråtfest

Tackvare mitt filmval igårkväll grät jag mig till sömns med en hand i Henriks och den andra på Leias huvud. Ska inte förstöra för er som inte sett den men när man har hund så va denna film verkligen så träffande. Många säger att man inte förstår äkta kärlek förrän man får barn, men då har de inte haft hund, visst är det en annan typ av kärlek men nåt mer äkta och mer tillgivet får man nog leta efter. Jag kunde relatera till alla irritationsmoment i filmen, dock är Leia inte på långa vägar så gräslig som Marley, men ändå kan man ibland bli SÅ irriterad på att ha leksaker här och var, smutsiga golv och torkandet till förbannelse efter promenader i regn och slask, men allt det är glömt när man möter sin hunds tillgivna blick med huvet på sne. Hunden blir en så otrolig viktig del i vardagen och livet och det framkom verkligen i filmen.

Att jag blev så ledsen va just av tanken att något som är en så otroligt kärt inte kommer att få vara kvar hos oss under vårt liv. Jag vill ju att mina framtida barn ska växa upp med Leia, att Leia ska vara med när vi köper hus och alla andra stora saker som väntar i vår framtid. Ett tag började jag känna ångest över hur vi överhuvudtaget kunde va så dumma & skaffa en hund som man med all säkerhet kommer att få sörja nåt enorm. Men den tanken slog jag snart bort för vilken otrolig kärlek och glädje vi fått i våra liv på grund av en liten fyrbent, hårig varelse som sjunger när man kommer hem och som alltid är glad. Det är stort. Shit säger jag bara!

Blev visst långt det här, men filmen träffade mig i hjärtat, rekomenaderar den verkligen för alla hundmänniskor.

Vår pälsklädda lycka!